Hedonism och revolution

1.

Så länge som det funnits en tanke på universell befrielse genom kommunistisk revolution, har detta projekt rymt en spänning mellan två tillvägagångssätt – två motsatta positioner, bland människor som, ytligt betraktat, strävar efter samma slutmål.

Å ena sidan finner vi ett synsätt som kan sammanfattas med dessa ord: Endast revolutionen kommer att öppna för ett verkligt lustfyllt liv, och för att nå dit måste vi agera som asketiska kadrer.

Den motsatta sidan menar: Bara genom att utveckla våra lust och följa våra begär kommer revolutionen att öppna sig som en möjlighet.

Om vi blickar tillbaka på det gångna seklets två stora faser av revolutionära kamper (den första kring 1917–23, den andra kring 1967–77, med geografiska variationer), så finner vi genast att det för många revolutionärer varit grundläggande och självklart att hedonism och revolution måste gå hand i hand.

Frågan är nära kopplad till synen på arbete. “Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör”, skriver Marx i det tredje bandet av Kapitalet. Han lämnar inga tvivel om att frihetens rike alltid måste bygga på nödvändighetens rike, men heller inte om att människans mål måste vara att uppnå största möjliga frihet. Och detta måste inbegripa lönearbetets avskaffande.

2.

“Revolutionären är en dömd man. Han har inga personliga intressen, inga affärsintressen, inga känslor, inga förbindelser, ingen egendom, och inget namn. Allt i honom är fullständigt uppsuget i hans enda tanken och enda passion: revolutionen”

Sergej Netjajev, “Revolutionärens katekes” (1869)

Sergej Netjajev slog an tonen för den asketiska bilden av revolutionären som senare skulle plockas upp av bakuninismens direkta arvtagare: leninisterna. Först och främst sågs revolutionären som en man. Som sådan påminde han om westernfilmens hjälte eller antihjälte, maskuliniteten förkroppsligad. Revolutionären i denna mening har inga egna önskningar, allt han har är ett uppdrag, som gör att ändamålen helgar medlen. Den idealiske mannen har bara en passion – revolutionen – och likväl sägs det vara han som skapar ett samhälle som uppfyller människans alla behov. Det hela var dömt att gå fel, och en slutpunkt nåddes i de miserabla miljöer som skapades av maoisterna och trotskisterna.

Michail Bakunin, en nära allierad till Netjajev, fantiserade om hur en liten grupp av strategiskt placerade revolutionärer skulle kunna starta en revolution och styra dess förlopp som en osynlig diktatur. För att vara en anarkist hade han en del oväntat auktoritära idéer. Det är lätt att se hur de senare omsattes i bolsjevikernas idé om ett avantgardeparti, som ledde till partiets diktatur, inte till proletariatets diktatur som man först tänkt sig. Bakunin själv skulle nog försöka att förneka denna koppling och hans efterföljare påpekar gärna att hans formuleringar riktade sig mot den påstått auktoritära organisering som förordades av Marx med vänner. Men om vi ser vad Netjajev och Bakunin faktiskt skrev så känner vi igen skuggorna av Lenin och Mao. Lenins uppfattning var att den känslobefriade revolutionären inte har någon mänsklig moder, utan var född av partiet. Partiets rigida strukturer och hemliga operationer, som de ryska socialdemokratiska delvis tvingades till av kampens förutsättningar, kom att bli modellen för alla de olika kommunistpartier som grundades runt om i världen efter andra världskriget, och inordnades i den tredje internationalen. När partiet tog makten i Ryssland, befästes hierarkierna och ett nytt byråkratiskt skikt växte fram, varpå revolutionärerna rensades ut ur partiapparaten.

3.

Efter första världskrigets blodbad tycktes kapitalismens dagar vara räknade och vägen öppen för en världsrevolution. Revolutionens seger i Ryssland föreföll ha skapat oändliga möjligheter. Trots krigskommunismens hemska verklighet och revolutionens nederlag i Västeuropa omkring 1923, gjordes många försök att revolutionera inte bara det ekonomiska systemet utan även konsten, sexualiteten och det gemensamma livets former.

Ur den revolutionära vågen växte en mängd initiativ i Västeuropa som försökte att kombinera psykoanalys med revolutionär politik och nya slags konstnärliga uttryck. Surrealisterna återupptäckte skrifter av Marquis de Sade och den utopiska socialisten Charles Fourier. Den ena skildrade hur vällusten släpps lös inom ramarna för ett samhälle byggt på dominans. Den andra lovprisade hur den fria kärleken skulle kunna utvecklas i stora kollektiv som han kallade “falangstärer”. Men när surrealistledaren André Breton gick med i det franska kommunistpartiet, visade de inget intresse för sådana typen av revolutionär forskning. Partiet såg genast till att neutralisera surrealisterna, varav vissa blev till brinnande stalinister och övergick till att skriva dålig poesi som hyllade den historiska materialismen.

Stalinismens kontrarevolution, som segrade i Sovjetunionen under det sena 1920-talet, var inte bara politisk, utan också en sexuell, moralisk och konstnärlig kontrarevolution. Till exempel återinfördes år 1934 en lag mot homosexualitet. Stalinregimens familjepolitik blev allt mer konservativ och inskränkte möjligheterna till både skilsmässa och abort. Befrielseprojektet slogs tillbaka.

4.

Efter det spanska inbördeskriget hade såväl fascismens som stalinismens kontrarevolutioner fullbordat. Idén om universell befrielse – kombinationen av politisk revolution med en social, kulturell och sexuell revolution – hade slagits i spillror och överlevde bara i små, marginella kretsar av avantgardekonstnärer och vänsterkommunister. Först vid mitten av 1960-talet, när det kalla kriget hade pågått i närmare tjugo år, började dessa idéer åter att ut till bredare kretsar. Samtidigt växte det fram en mycket bredare ungdomskultur med utgångspunkt i mindre grupper av beatniks och andra som försökt att “droppa ut” innan hippiekulturen blev en massrörelse. Västberlin är ett intressant exempel: staden var en ö av väst i mitten av vad som var Östtyskland. Många unga västtyska män flyttade dit för att slippa göra värnplikt och universitetet blev ett centrum för protester mot Vietnamkriget, mot det västtyska etablissemangets nazistiska arv och mot de undantagslagar som stiftades. Den ledande tendensen i SDS, studentrörelsens samlande organisation, betecknade sig själva som “antiauktoritära”. I ett intressant tidsdokument “Samtal om framtiden”, fantiserade fyra av dess ledare om att förvandla Västberlin till en rådsrepublik som i allians med tredje världens proletariat skulle inleda världsrevolutionen. Den aningen pompösa retoriken kan i efterhand framstå som bisarr, men vann stor genklang i sin tid.

Här bevittnade vi ett kort ögonblick där revolutionen tycktes vara runt nästa hörn, där kulturell och politisk omvälvning gick hand i hand. En motkultur utvecklade sig med dussintals vänsterinriktade barer, bokhandlar och kollektivboenden. Folk lät håret växa och klädde sig annorlunda. De rökte hasch och såg detta som ett sätt att uttrycka motstånd mot det postnazistiska samhället, där många gamla nazister befann sig högt upp i det juridiska och politiska systemet. Idén om motkulturen som ett frö till framtidens samhälle etablerade sig i en rad politiska grupper och kamper. Det var ingen slump att en av de första väpnade grupperna i Västberlin kallade sig “Zentralrat der umherschweifenden Haschrebellen” (De kringströvande haschrebellernas centralråd).

Liknande saker skedde runt om i världen. Kanske var det fråga om kvantitetens överslag i kvalitet, att det som skulle kunna vara ännu en nisch i konsumtionssamhället i stället blev till en motkultur. Tillsammans med hippierörelsens politisering skedde en politisering av undergroundpressen i USA som på 1960-talet gav ut omkring 500 böcker som nådde fem miljoner läsare. Detta gick hand i hand med skapandet av ett nätverk av kriscenter, gratisbutiker, bostads- och jordbrukskollektiv. Kring 1970 noterade sociologen Walter Hollstein en situation där underjorden inte längre var isolerad från den bredare befolkningen. Han såg en pågående “omstrukturering av det sociala rummet” med ursprung i “befriade zoner” som försvarades mot statens repression.

5.

Förhållandet mellan de politiska organisationerna och motkulturen blev dock allt mer problematiskt. Studentrörelsen SDS upplöstes, såväl i USA som i Västtyskland, och i dess ställe växte det fram en ny bokstavsvänster bestående av rent politiska partier (KPD, KPD/ML, KBW, KABD, PL/PI etc). Fenomenet fick allt mer bisarra yttringar. Envar av dessa partikärnor hävdade sig vara de sanna arvtagarna till Tysklands historiska kommunistparti under det tidiga 1930-talet. De odlade en rigid idé om politik som glorifierade partimedlemmen som ger upp sig själv för partiets sak – en direkt fortsättning på Netjajevs synsätt.

Motkulturen hade sett sig som ett ramverk för att utveckla spontanitet, autonomi, självorganisering och kollektiv handling, men de dogmatiska “K-grupperna” vände sig mot de motkulturella miljöerna för deras “subjektivism, individualism och utopism”.

Författaren Diethard Kerbs har belyst situationen genom ett resonemang om spelet och ritualen. Båda är tillställningar som kan repeteras genom att man följer vissa regler, men spelet kan bara spelas av människor som inte lider nöd och i samhällen med en avancerad förmåga till självkritik. Spelet bygger på frihet från rädsla. Ritualen, å andra sidan, har en standardiserad disciplin och repeterar vissa order som upprätthåller ett normativt beteende. Det är lätt att hitta exempel på hur motkulturen var mer av ett spel medan K-grupperna var kraftigt ritualiserade.

Fraktionerna drev isär: kaderpartier, glesbygdskollektiv, maoism och fri kärlek, att agitera vid fabriksgrindarna och att ta massor av droger – praktikerna hängde allt mindre samman. På samma gång började samhällets mittfåra att suga upp och rekuperera allt fler element från motkulturen. Fri kärlek gjordes till en vara i form av pornografi och påstått subversiva rockmusiken marknadsfördes av de stora skivbolagen. Under de gångna årtiondena har själva berättelserna om “den gamla goda tiden” på 1960-talet, ja rentav memoarer från tiden i bokstavsvänstern, blivit till en veritabel historieindustri, åtminstone i Tyskland.

Samtidigt som den revolutionära rörelsens element gled isär, krympte de. Vid slutet av 1970-talet hade små grupper gett sig in i den väpnade kampen, som i slutändan bara stärkte staten och medborgarnas samtycke. Å andra sidan bidrog de subkulturella strategierna till att bereda väg för postmodernismens frammarsch och revolutionens avväpnande.

6.

På 1990-talet började bland andra vi i Datacide att teoretisera techno/rave-scenen som en möjlig proletär motkultur. Denna potential fanns bara för ett kort ögonblick och är nu förlorad. Vad vi såg var inte någon “rak” politisk inriktning, utan snarare möjligheter till självorganisering, kollektivitet och gemensam njutning i den motkultur som växte fram runt ljudsystem, anonyma white label-skivor och illegala fester. Åtminstone i Storbritannien var denna rörelse tillräckligt stark för att bli direkt måltavla för nystiftade lagar och polismaktens fulla kraft. Trots den politisering som faktiskt skedde, särskilt runt kampanjerna mot Criminal Justice Act (1994) och Reclaim the Streets, hade de lovande ansatserna runnit ut i sanden mot årtiondets slut.

Nu på 2000-talet – trots den globala kapitalismens tilltagande kris – är den radikala vänstern extremt svag och förvirrad. Som om inte detta vore nog har vissa av dess fraktioner tidvis allierat sig med reaktionära och fascistiska krafter under anti-imperialismens fana. Ett av många exempel är hur det brittiska trotskistpartiet SWP under några år bildade en opportunistisk allians med Muslimska Brödraskapet och gemensamt ställde upp i val under namnet Respect.

7.

För tillfället befinner sig den revolutionära rörelsen vid ett lågvattenmärke, men tillståndet kan vara mycket annorlunda om 10 år. Vi vet ännu inte hur rörelsen kommer att se ut och hur den ska samordnas internationellt. Men vi vet att det inte kommer att vara något auktoritärt kaderparti, inte heller en minimal grupp som hallucinerar sig själv som den osynliga diktaturen, inte heller någon enhetsfront med reaktionära rörelser. Tills dess måste allt som existeras underkastas en skoningslös kritik, som Marx uttryckte saken. För som Vaneigem sa: “Vi har en värld av njutningar att vinna, och bara vår uttråkning att förlora.”

Christoph Fringeli har sedan 1992 drivit skivbolaget Praxis som ger ut hård elektronisk musik. Med bas i Berlin ger han också ut tidskriften Datacide som kretsar kring musik, antifascism och vänsterradikal teori. Artikeln publicerades ursprungligen i Datacide #11. Översättningen är något förkortad.

Original version from Datacide 11